Ibland kallas compassion satisfaction för ”helper's high” och det skvallrar om att det är ett tillstånd som behöver balans. Annars finns det risk att vi rusar på med full gas och kanske börjar hjälpa med ”fel” intentioner –  för att vi känner oss tvingade av olika skäl eller att vår egen bekräftelse hamnar i fokus. Då riskerar vi att fastna i en prestationsbaserad självkänsla där vi pressar oss själva bortom all rimlig gräns för att få känna oss duktiga och framgångsrika.

För mig är det nödvändigt att skapa ramar där jag är medveten om lidandet jag möter men också har möjlighet att på något sätt avhjälpa eller lindra. Mina ramar har sett olika ut genom mitt yrkesliv men jag behöver känna att det är rimligt och möjligt att göra något i rådande situation. Jag kanske inte alltid kan göra allt men det viktiga är att jag kan göra något som på lång sikt blir gott för den andre. Att ha rimliga ramar ger mig som kliniker möjligheten att känna mig trygg och nyfiken vilket skapar en tålighet även när jag möter de mest komplexa livsöden. När jag handleder grupper med tung belastning och utmanande arbetsuppgifter hittar vi tillsammans det lilla vi kan göra för att förbättra deras vardag och det gör skillnad. Att i det omöjliga se det möjliga är en vacker konst.

När vi har ”rätt” intension, det vill säga att min empati följs av min medkänsla och jag gör mig villig att hjälpa den andre så gott jag kan med de resurser jag har, så blir det inte tröttande. Vi hittar en väg framåt även om det tar tid och är ansträngande och då kan vi också känna glädje och meningsfullhet. Jag uppmuntrar mig själv och andra att innerligt glädjas åt skickligheten i vårt bemötande och att vi i våra yrken gör gott för andra. Jantelagen kan vi låta vila.

Det är sunt och klokt att vara glada och stolta över vår villighet att hjälpa. Vi har en yrkesskicklighet som guidar oss rätt i vad den andre just nu behöver för att komma vidare på sin resa och i sin läkning. Men det är viktigt att vi är medvetna om vår gräns, att det inte blir tvingande, att vi inte börjar ge av det vi inte har eller att vi skuldbelägger oss själva för att vår dag eller ork tagit slut. Det är dessutom klokt att inte vara överinvesterad i vår självbild av ”den som hjälper andra” för då är det lätt att gå vilse. Att ha ett liv vid sidan av våra yrken är en skyddsfaktor. Att bara få vara jag för en stund, utan alla förväntningar, skyddar oss från att gå vilse.

I många år har jag själv kämpat med att finna vila när lidandet tycktes oändligt. Jag hamnade lätt i att jobba på lite till, ibland med tämligen orimliga förutsättningar. Som psykoterapeut och handledare möter jag personal som tror att det är just de som måste göra allt, att ta tid för vila skapar en känsla av svaghet och egoism. Att förhålla oss till att världen brinner, att lidandet och behoven är oändliga är en konstform, men jag vill påstå att det går. Meditationspraktiken och etiken bakom kan ofta hjälpa oss att se ljuset i allt det som ser mörkt ut. Att se att vi är många som vill gott kan lindra stressen och ge oss ny kraft att se att det lilla vi gör är gott nog. En klok handledare sa en gång: ”Allt i världen är inte din att råda, men det lilla du gör är så gott så att änglarna gråter.” Den diktraden gav en känsla av lugn som jag påminner mig om då och då.

Ett annat vardagsknep är att samla på erfarenheter av ”lyckade slut”, i mitt fall klienter vars liv landat väl eller arbetsgrupper som verkligen använt sig av en insats jag gett. Det minnet kan jag plocka fram när nuet känns tungt eller svårt. Så när jag får ett innerligt ”tack för din klokhet och värme” så tar jag det till mig och sparar det i mitt inre. Och när jag öppnar mailkorgen och läser: ”Vi var så himla nöjda med din utbildning så ville kolla av med dig hur du ser på att fortsätta med en fördjupningsutbildning tillsammans med oss under hösten?” så unnar jag mig att bli innerligt glad och njuta lite av ynnesten av att få bidra på mitt lilla sätt mitt i allt som är livet.

Jag hoppas du hittar dina vägar till att känna dig påfylld av compassion satisfaction och hittar fram till din inre hållbarhet. Om du vill ha stöd i vägen dit så kan du gärna pröva övningen ”Självmedkänsla och medkänsla” som finns länkad till här:

Jag önskar dig en fin dag

Anna Rask Sanchez  

Vill du veta mer läs gärna vår bok Inre hållbarhet - för dig som arbetar med människor